Att designa självorganisering
Självorganisering är en egenskap som återfinns i levande system. Levande system med en öppen dynamik, som befinner sig långt ifrån dödens balans, nyttjar självorganisation för att under en stund lyckas undfly entropins kraft – Så att mönster kan uppstå ur kaos.
Självorganisering bidrar till ökad resiliens och motståndskraft eftersom det är en distribuerad funktion i systemet, det är otaliga mönster och relationer som organiserar sig. Just den där kraften som finns i självorganisering har management och strategi jagat under lång tid. Inte minst inom produktutveckling där de flesta arbetssätten syftar till att öka teamens förmåga till självorganisering. Men det stannar inte vid team, hela organisationer ska vara självorganiserande. Numera försöker vi till och med designa självorganisering för hela communities, samhällen och system.
Och det är inte konstigt – För samhällen och communities självorganiserar sig per definition. Så varför inte försöka designa ännu bättre självorganiserande resilienta system?
Top-down designtänkande
Ambitionen att designa självorganisering är såklart god. Men det ligger något och lurar i vassen där, för designtänkande och systemdesign tenderar att begränsas av arbetssätt som är top-down.
Trots att så mycket fokus läggs på att inkludera, samverka och samskapa i design så verkar designtänkande trilla tillbaka ner i ett centraliserande top-down-perspektiv. Det beror antagligen på att top down design fungerar så extremt bra i stängda ordnade system – Men när det kommer till att designa emergenta egenskaper så behöver vi tänka annorlunda.
Självorganisering är aldrig mekanisk, den är alltid organisk. Och i naturen så verkar inte självorganisering uppstå genom att alla intressenter sätter sig runt ett bord och kommer överens om ett syfte eller en riktning för en sjö, dunge eller ekosystem. För den väg eller riktning som sjön, dungen eller ekosystemet väl vandrar är i sig en emergent egenskap. Det är en besvärande tanke, med enorma konsekvenser för de som försöker designa emergenta egenskaper.
För självorganisering är en emergent egenskap som uppstår genom att otaliga mönster samverkar, motverkar, godtar eller slåss med varandra och andra. Dessutom så innebär inte självorganisering på makronivå (som i regel är det vi vill komma åt) alltid självorganisering på mikro-nivå.
Mönster som vi anser hindrar självorganisering kan alltså i själva verket vara det som möjliggör självorganisering. Därför kan vi inte anta att självorganisering enkom är en positiv sak, och försöka få så många som möjligt ska springa runt och självorganisera sig på mikronivå. Det kan lika gärna vara konflikt, inte samarbete, som driver självorganisering – Men när designade någon in en konflikt i ett system senast?
Konflikter på mikronivå kan leda till emergent självorganisering på makronivå. Konflikten i sig kan alltså vara just det som möjliggör samstämmighet, det kan vara den som får människor att se varandra i nya ljus. Det som upplevs som fel i en viss abstraktion kan vara det som möjliggör harmoni på en annan abstraktionsnivå.
Det innebär att en optimering på en nivå per definition innebär en suboptimering på en annan. Konflikt och tävlan kan i sig vara en mekanism för alignment. Det kan såklart också vara en mekanism för dåliga saker.
Det här är en tankevurpa som jag möter relativt ofta hos designers – Idén om att vi kan koka ner saker till sin essens, som om det fanns en sådan. Det kanske hänger samman med idéerna om att all komplexitet går att koka ner till enkla regler. Men människor är inte myror, och mänskliga samhällen är inte myrstackar. Mänskliga interaktioner går inte att koka ner till enkla regler eller essenser.
Av den anledningen behöver vi vara försiktiga med att centraliserade top-down-perspektiv på design när det är emergenta egenskaper som ska designas. Bias, avgränsningar, metoder, förförståelse, preferenser och en lång rad andra saker omöjliggör den typen av arbetssätt i öppna och levande system.
Vad kan designers göra för att designa självorganisering
Ibland sticker vi ut hakan och säger att det faktiskt inte går att designa självorganisering, eller andra emergenta egenskaper i öppna system. Men det är inte så hjälpsamt, eftersom människor faktiskt vill göra något positivt här. Du får själv avgöra om nedan arbetssätt bör räknas som design eller inte…
Försök att göra upp med den där deterministiska delarna av design – Alltså idén om att design behöver ett mål, en riktning eller ett problem. För om vi sätter självorganisering som problemet som ska lösas (eller mål/riktning) så kommer vi gå bet på grund av alla ovan orsaker. Vi vet helt enkelt inte hur självorganisering på makronivå ser ut på mikronivå, och det verkar inte räcka med att säga åt personer i systemet att självorganisera.
Det beror på att självorganisering redan finns, alla mönster som möjliggör vår verklighet, våra organsiationer och vårt skapande är till stor del självorganiserande. I Design Unbound beskriver Ann Pendleton-Jullian och John Seely Brown design som en ”brown-field site” i en ”white water world”. Det innebär att det finns ett nuläge, som är mångtydigt, osäkert och komplext. Det innebär att det inte går att applicera avgränisngar, isolera problem eller fokus, eller försöka beskriva det utan att anta systemisk balans (aka död). För det står i ständig dynamik och förändring. Det är först genom interaktioner med systemet som vi kan börja skönja mönster.
För en designer innebär det att det handlar om att stimulera så många tester, eller probes med Cynefin-språk, som möjligt ute i systemet. Men inte på det klassiska sättet, för vi måste vara försiktiga med mål, riktning och problem. Samtidigt behöver människor medvetandegöra konsekvenserna av alla de där testerna i systemet. Men inte på det klassiska sättet med sammanställning, för vi måste vara försiktiga med kvalitativa intervjuer, prototyper och framsyn. Vi behöver medvetandegöra oss i verkligheten, ibland i samråd med och ibland i konflikt med verkligheten. Aldrig som betraktare, alltid som människor.
