Att skilja svaga signaler från brus
Signalspaning i strategi och innovation handlar om att hitta relevanta svaga signaler som kan komma att bli relevanta för organisationen i framtiden.
Det fina med signalspaning är att det är utåtvänt, blicken riktas mot kunderna, mot marknaderna och mot systemen. Och dessutom så gör vi oss nyfikna på nuläget, eftersom svaga signaler är något som finns här och nu. Det är bra!
Men signalspaning bygger också på antagandet att det finns signaler som är av vikt, och brus som inte är av vikt. Problemet med den uppdelningen är att den enas brus är den andras signal. Det går liksom inte att filtrera bort brus, eftersom det innebär att signaler filtreras bort på samma gång. Signaler som indikatorer i det strategiska arbetet är högst subjektiva.
Brus och svaga signaler
Signaler är avgörande i det strategiska arbetet, så länge de nyttjas som ett verktyg för att få syn på fler perspektiv och aspekter av verkligheten. Men så snart vi börjar kategorisera och prioritera en viss signal över en annan så blir det problematiskt. För vems perspektiv är det vi väljer bort? och varför?
Det här sätter fingret på något fundamentalt: det som är livsviktig information för en person är bara bakgrundsbrus för en annan. Information och signaler är inte objektiva. De är samma subjektivitet som gör Product discovery och research svårt i osäkra situationer.
Antagandet bakom all signalspaning är att det går att skilja på väsentlig information och irrelevant brus. Men i själva verket är indikatorer i det strategiska arbetet subjektiva fenomen. De kommer te sig olika för olika människor, i olika situationer och vid olika tidpunkter.
Perspektiv – Inte svaga signaler
Så länge vi söker efter svaga signaler i specifika situationer och kontexter så är det här ett icke-problem. Men så snart signaler och signalspaning abstraheras upp till strategisk nivå, till längre horisonter eller över flera olika kontexter så uppstår problem.
För då har vi tagit oss friheten att tolka och filtrera signaler åt andra människor. Det är ett litet problem om osäkerheten är låg, men i komplexa system så är det extremt riskfyllt. Då är det till och med så att signalspaning, och försök att snappa upp och förstå svaga signaler, faktiskt kraftigt reducerar organisationens förmåga att signalspana och vara adaptiva utifrån svaga signaler.
Det låter ju bakvänt, att vi blir sämre på att ta in signaler när vi försöker signalspana. Men det är en egenskap hos emergenta fenomen (såsom svaga signaler), att vi enbart kommer åt dem via indirekta vägar. Och om vi försöker ta oss an dem med linjära antaganden så försvårar vi enbart för det önskade att uppstå.
Strategisk kartläggning av svaga signaler
Men det går att arbeta med svaga signaler strategiskt, förutsatt att man är vaksam på vilka lager som signalerna passerar igenom. För varje person, team eller system som bearbetar, tolkar eller paketerar signalen så minskas det potentiella värdet av signalen. En ensam svag signal är sällan intressant, vi letar alltid efter kluster eller mönster av svaga signaler vilket riskerar att leda till ytterligare tolkningar och paketeringar.
Vi behöver alltså sträva efter att få in så råa signaler som möjligt, och vi behöver hitta icke-subjektiva sätt att få syn på mönster och kluster av signaler. För det är först då vi kan rikta vår värdefulla subjektivitet på svaga signaler som med hög sannolikhet kommer påverka organisationen.
Vi jobbar med narrativ-kartor för att signalspana i strategiska frågor, utan att förstöra signalerna. Men det går att göra på många andra sätt – Det viktigaste är att inte ”tolka” sönder signalerna (behåll dom råa) och nyttja enbart kvantitativa arbetssätt att hitta kluster och mönster bland signalerna (alltså någon form av karta)
