Varför människor aldrig kommer att förstå saker på samma sätt
Suitcase words, eller resväska-ord, är ord som fylls upp med olika betydelser beroende på vem som säger dem och i vilka sammanhang. Inom organisationer är det en negativ term som ofta används för ord som värde, intelligens, kreativitet, medvetande, digital, strategi, data och innovation. Marvin Minsky som myntade begreppet uppmanar till att resväske-orden behöver packas upp (eller brytas ner) i syfte att tvinna ihop en specifik betydelse med specifika situationer. Att bryta ner det mångtydiga för att nå fram till något situations-specifikt är ofta bra, men inte alltid.
För det är ett misstag att avfärda resväska-ord rakt av. Inom österländsk filosofi finns det ett annat begrepp för samma ord, ”Goblet words”. Goblet-ord anses vara språk fritt från avgränsningar, och det är just det som gör att gemensam förståelse mellan människor och grupper kan uppstå. En kraft som vi missar när vi tvingar in språket i taxonomier.
Språk och mening
Eftersom mening och meningsskapande har en historia, det är path dependent, så är det lätt att tro att språket som bär mening också behöver vara det. Men språk och mening är olika saker, något som är lätt att glömma bort i dessa LLM-tider. Ibland är det bra att tvinga organisationer in i ett konsekvent användande språk och versionshantera språkliga ändringar för att kunna skapa gemensam förståelse. Men det kan lika gärna vara en tillgång att ett ord får en ny mening varje gång.
Resväska-ord vs. Goblet-ord är en fin illustration av en av de klassiska skillnaderna mellan det västerländska och det österländska, synen på kunskap och relation.
Trump och meningsskapande
Ibland får jag för mig att Trump förstår just det här. En del media-kanaler verkar älska att porträttera hur Trump ena dagen beskriver relationen till Europa (eller något annat) på ett sätt och nästa dag på ett rakt motstridigt sätt. Tillsammans med ett bakomliggande påstående om att hans icke-konsekvens av mening skulle göra honom olämplig som ledare. Och det kanske det gör.
Men med Goblet-glasögonen så är den språkliga variationen kanske ett sätt öppna upp för meningsskapande i en föränderlig verklighet. Att ta ett blad ur Trumps spelbok känns ju aldrig bra, men det är sannerligen inte hans idé från början.
Det är ett misstag att anta att gemensam mening, och förståelse, alltid uppstår genom att vara nogräknade med språket. Det är den analytiska (västerländska) filosofins löfte, men som beskrivning av det mänskliga samspelet går den bet. För då behöver vi Goblet-perspektivet också, som ett komplement till det bestående och inringade. Vi behöver ord som inte håller folk borta från bordet.
Att öppna upp för gemensam förståelse
För i resväske-ordets problematiserande så har jag också stött på en form av elitism. Idén om att det skulle finnas ord som man inte ska använda, och det är bara de som är på insidan som vet vilka de är. Som om man är mindre ”mogen” för att man inte räds ett ords eventuella bagage. Dessutom så filtreras orden ofta bort, med motiveringen att de ”inte betyder något”. Vi antar att exakt gemensam förståelse är grund för samsyn och samskapande mellan människor. Det har det aldrig varit.
Resväske-ordet, i sin negativa form, föds ofta ur en rädsla för att bli missförstådd, medan Goblet-ordet föds ur en nyfikenhet på hur den andre förstår världen. Ett Goblet-ord tippar över när det är uppfyllt, och bjuder in sann medverkan i rummet, i processen och i produkten.
