Verklighetens roll i innovation och strategi
Frågan om verklighetens beskaffenhet är intvinnad i filosofins mest klassiska frågor. Frågor som det utsträckta vs. det tänkta, kroppen vs. sinnet, empiri vs. teori eller det eviga vs. det tillfälliga har alla verklighetens beskaffenhet som en central komponent.
Fråga är också central för organisationer – I management, produktutveckling, innovation och strategi. I de allra flesta modeller, verktyg och ramverk som nyttjas av organisationer finns antaganden om verklighetens beskaffenhet, ibland explicita sådana men i regel implicita.
Jag påstår inte att innovation och strategi kräver en djup förståelse för verklighetens ontologi. Men frågan bör av strikt pragmatiska skäl behandlas med respekt, inte minst för att den har gäckat de klokaste av oss under mist 2500 år.
Säkra antaganden om verkligheten bör förstås som kontextuella eller ideologiska. Och eftersom många av de modeller och verktyg som organisationer nyttjar inte respekterar kontexter och situationer innebär det att de är ideologiskt drivna. Skapade av konsultorganisationer som inte har din organisation livskraftigt och lönsamhet som ideologi. Därför behöver vi vara vaksamma på antaganden om verklighetens beskaffenhet.
Verklighetens ontologi
Vad menar vi med verklighetens beskaffenhet. Ett sätt att ta sig in i frågan är att bena i den mest klassiska av dualiteter. Frågan huruvida verkligheten är beständig, med tillfälliga fluktuationer. Eller om verkligheten är ett ständigt flux men tillfälliga fickor av stabilitet.
Narrativet om verkligheten som något beständigt har i någon form dominerat den västerländska filosofin, och det är det perspektiv som haft mest inflytande i form av inflytelserika anhängare och texter även om det finns undantag. I korthet handlar det om idén att det finns något bestående, kanske i form av ett ideal eller något ultimat såsom Plato såg på sina idéer eller kanske något beständigt i form av något teologiskt eller gudomligt såsom återfinns hos många medeltida och moderna filosofer. Skillnaden är kanske inte så stor, men det är olika perspektiv på verkligheten som bestående, eller åtminstone verkligheten som baserad på en bestående grund.
Så varför spelar det här roll? Jo för att väldigt många ramverk som nyttjas flitigt i organisationer lutar sig på den här teoretiska grunden om verkligheten som något bestående och idealiskt. Och följer vi den tankegången hela vägen ut så leder den fram ett deterministiskt förhållningssätt till strategi, innovation och management.
Under 1900-talet så är det just determinismen som har präglat organisatoriskt arbete. En del hävdar att det var Taylor och hans gäng som populariserade det, andra hävdar att determinismens intåg skedde genom systemtänkandets framfart under senare delen av 1900-talet. Det spelar mindre roll vem som har gjort determinismen till den bärande teoretsiska grunden i organisationer. Det som spelar roll är att vi inte låter det fortsätta oreflekterat.
Det handlar inte nödvändigtvis om att riva upp världsåskådningar, det handlar om att ha ett medvetet och reflekterat begrepp om verkligheten. För det finns situationer och kontexter där en deterministisk approach är att föredra, och det finns situationer där det ökar riskerna lavinartat.
Det är en viktig poäng, för pendeln håller på att slå över. Fler och fler organisationer tar sig an perspektiv och (de relativt få) verktyg och arbetssätt som som grundar sig i idén om verkligheten som ständigt föränderlig och flyktig. Komplexitet är ett poppis-begrepp, jag kan inte gå till jobbet utan att mötas av en slide med en bild på en flod och ett citat från Herakleitos.
Jag tror att det är nyttigt för de flesta organisationer att se på verkligheten som flyktig, men det är samtidigt ett narrativ som riskerar att utestänga personer och delar av organisationer som du inte vill utestänga. Och det är inte det sanna perspektivet, bara för att det är populärt nu.
Österländsk filosofi beskrivs ofta som, till skillnad från västerländsk, dominerat av det flytkiga narrativet, men även de hävdar i regel att det finns bestående inslag eller bestående attraktorer i verkligheten också.
Balansen mellan de två perspektiven är avgörande. Fast det är nog egentligen inte en fråga om balans, så som vi ofta förstår balans. För det är inte en balansakt i form av att försöka stå stilla mitt på brädan så att gungbrädan upplevs sväva som en plan planka. Det handlar inte om en perfekt fördelning av perspektiv, inte när det kommer till innovation, strategi och produktutveckling. Då handlar det istället om orientering, timing och mod.
Orienteringsförmåga nog att förstå vad det är för situationer och kontexter som du, ditt team och din organisation står inför. Timing nog att förstå när det är läge att agera utifrån nulägets disposition, för att uppnå förändring. Och mod att agera kraftfullt tillsammans när det tillfället är rätt.
Den subjektiva verkligheten
En av de svåraste sakerna med att förstå verkligheten som ständigt föränderlig, är introduktionen av subjektivitet i organisationer. För något ständigt föränderligt går per definition inte att objektivt beskriva eller förklara i sin helhet. För det handlar om många sammanflätade verkligheter som ömsesidigt påverkar varandra på unika sätt. Det sitter djupt rotat i organisationer att kunskap och lärande är något objektivt. Vi styr dom till och med ”objectives” för att säkerställa objektiva resultat.
Men subjektiviteten har en avgörande roll att spela, och det finns gott om arbetssätt som gör den konkret, hård och explicit om du verkar i en organisation som kräver det.
Innovation och strategi som inte är öppen för de subjektiva komponenterna i verkligheten innebär skyhöga risker. För det är genom det subjektiva omdömet som vi kan ta oss an målkonflikter, paradoxer och dilemman. Och få saker är så värdefulla i strategi och innovation som modet och förmågan att ta sig an paradoxer – Och få personer är så värdefulla som de som har erfarenhet av att tidigare tagit sig an paradoxer. För dom vet att paradoxer lever i den subjektiv, gemensamma och ständigt föränderliga verkligheten.
